En av de genomgående tankarna i filmen När rösterna tystnar är att det främst är genom ”den enskilda människans öde som vi kan förstå vår historia” och att historia är mer än ”statistik och siffror”. Förintelsen drabbade så oerhört många människor och det är naturligtvis viktigt att omfånget av denna katastrof framstår i sin helhet för eleverna. Men det är svårt att förstå verkligheten bakom siffror och generaliseringar om vi inte samtidigt ser händelseförloppen utifrån de enskilda människornas upplevelser och erfarenheter.

Filmen vill motivera eleverna på högstadiet och gymnasiet att lära sig mer om värdegrunder och samtidigt ge tillfälle till diskussioner. Med lärarens hjälp och vägledning får eleverna en ökad medvetenhet om hur viktigt det är att ständigt vara vaksam på att demokratin hålls vid liv och försvaras. Filmen lyfter fram vikten av att ha mod att gå utanför den egna gruppen, att ta ansvar även för dem som kan upplevas som annorlunda eller främmande. För ett demokratiskt samhälle krävs det att vi kan se förbi de kulturella, språkliga och etniska skillnader som finns och se medmänniskan i den andre. Vi bär både ett individuellt och gemensamt ansvar.

Det är en dramadokumentär som skildrar enskilda människors livsöden under Förintelsen. Den förflyttar tittaren mellan nutid och dåtid och blandar drama, historiskt arkivmaterial och animationer, och drar också paralleller till i dag. Handlingen tar sin början i dagens Göteborg och letar sig sedan vidare till Polen vid tiden för andra världskriget. Genom att involvera ungdomar som skådespelare och statister skapas en brygga mellan de historiska händelserna och den vardagliga miljön i skolan. Därmed blir det lätt för eleverna att känna igen sig och knyta an till innehållet.

De medverkande ungdomarnas reaktioner och berättarens röst blir en koppling till samtiden.  De vävs in i filmen och förmedlar en känsla av hopp om att en ny generation tar till sig informationen, baserar sina antaganden på källkritiska kriterier och förstår värdet av demokrati.