Mars 1968 i Polen

Riksorganisationen för fortbildning om Förintelsen

DE POLSKA JUDARNAS EMIGRATION TILL SVERIGE 1968–1972

VAD HÄNDE I POLEN I MARS 1968?

”Vi vill inte ha femtekolonnare i vårt land!” I sitt tal på partikongressen den 19 juni 1967 gick det polska kommunistpartiets generalsekreterare Gomułka till hårt angrepp mot de polska judarna som han ansåg hotade världsfreden och landets inre säkerhet. Hemliga polisen i Polen inledde därefter en regelrätt klappjakt på alla människor med judisk bakgrund.

  • Kartläggning av judarna

Under 1960-talet pågick ett omfattande arbete för att upprätta en fullständig förteckning över alla judar i Polen. Efterforskningar gjordes flera generationer tillbaka i tiden för att avslöja eventuellt judiskt påbrå. 

  • Sexdagarskriget i Mellanöstern

Efter Sexdagarskriget i juni 1967 fylldes polska tidningar med fördömande ord mot Israel. Den antisemitiska kampanjen vändes snabbt till förföljelser mot de polska judarna.

Politbyrån, som utgjorde det kommunistiska partiets verkställande utskott, beslutade att alla högre judiska tjänstemän inom partiet skulle avskedas. Syftet var att bana väg för lägre byråkrater som var lättare att manipulera.

  • Studentupproret 1968

Under våren 1968 trappades kampanjen mot judarna upp till att bli en motåtgärd till studentupploppen och till de intellektuella åsikter som avvek från partiets linje. 


  • Klappjakt på judarna

Kampanjen utformades enligt välkända propagandamönster och judarna fick bära skulden för kommunismens mörka sidor. Samtidigt rentvåddes såväl andra kommunister som regimen från brotten.

  • Partiets propagandaapparat

Radio och tv-monopolet, tidningar, böcker, medveten ryktesspridning, allt ingick i den enorma apparat som fullständigt kvävde alla eventuella budskap i strid med den officiella linjen.


  • Emigrationen

Mellan 1968 och 1972 ansökte närmare 13 000 judar om utresetillstånd. Till Sverige kom mellan 2 000 och 3 000 polska judar. Utvandringen kulminerade under 1968 och 1969. 

  • Ankomsten till Sverige

Flyktingarna anlände i första hand till Stockholm, Göteborg och Malmö.  När i mitten av 1970-talet deras främlingspass byttes ut mot en svensk legitimation var de redan väl anpassade till och verksamma i Sverige. På papperet var de inte längre statslösa.